En del av Bloggstafetten: Ett blogginlägg för att uppmärksamma Internationella kvinnodagen.
-Jag försöker skriva om jämställdhet i vardagen, men det går inte, säger jag.
-Skriv att det inte finns någon jämställdhet i vardagen, säger han och somnar.
Det finns ingen jämställdhet i vardagen. Jag smakar på orden. Han och jag kommer aldrig bli jämställda. Jag ryser, jag fnyser. Han vet inte hur rätt han har.
Vi kan dela lika på allt. Vi kan diska varannan gång. Han kan vara karriärsman. Jag kärriärskvinna. Han kan vara hemmapappa, jag hemmamamma. I det moderna Sverige kan vi leva jämställt. Nästan.
Det går nämligen inte att komma ifrån mystiken. Kvinnan och mannen. Guds plan för dessa två olika kön. Det var tänkt att vi skulle leva tillsammans, men för den sakens skull inte smälta ihop till en svårbegriplig massa. Vi skulle vara just man och kvinna. Det är den där mystiken som drar oss samman. Att vi blev skapade för varandra.
Jag tittar på honom där han ligger och sover. Imorgon kommer han hem sent från jobbet. Jag kommer antagligen ha maten klar tills han kommer. Senare i livet kommer det vara ombytta roller. Vi kommer att ge och ta.
Jag blir snurrig i huvudet av att tänka på hela den här jämställdhetsgrejen. Jag slutar skriva här och lägger mig för att sova istället. Jag somnar in och vilar i att han där uppe måste ha någon mening med att vi är just som vi är: man och kvinna!
Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Lisa Gemmel, Gunillas blogg, Catya – Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.













Vem ska annars föra min talan?
Oj vilken dag det var igår! Jag hade anmält mig för att vara med i Sjumilaklivs bloggstafett, men aldrig trodde jag att det skulle bli så intressant, roligt och utmanande.
Jag skrev mitt bidrag i ett halvsovande tillstånd. När de kritiska kommentarerna började rulla in under dagen så kände jag: jag kanske inte borde skriva om mina åsikter. Sluta skriva krönikor, sluta tycka, sluta sticka ut hakan. Jag tänker ju uppenbarligen fel ändå.
Men sedan slog det mig att jag håll på att psyka ut mig själv. För om inte jag skriver mina åsikter, vem ska då göra det? Och hur kan de vara fel åsikter om de är mina egna? Det är som att säga till någon gråter hejdlöst: Nej, men nu får du sluta gråta. Du är ju inte ledsen på riktigt!
Min mamma skrev till mig på Facebook igår:
Tack mamma!
Här är några av de kvinnor som jag tyckte skrev tänkvärda inlägg igår:
Om mens: Enkel men komlicerad, Om kvinnan: Nattens bibliotek, Om individ vs. kvinna: Fantastiska Lina Mattebo, Ett inlägg som min mamma antagligen gillar: Gunillas blogg, Om en snedvriden bild av trygghet: Pour le moment.