En webbredaktör in the making

En dag på våren år 2008 vaknar jag av att min chef ringer. Han vill att jag ska intervju Amelia Adamo!

Jag jobbade då på en lokal annonstidning som gav ut en tidning i veckan. Jag var en förvirrad ung skribent, utan utbildning och med enda erfarenhet från den tidning jag nu jobbade heltid på. Resultatet av mötet med Amelia Adamo blev detta.

Amelia ler och levererar

God morgon Hanna, idag ska du intervjua Amelia Adamo. Det vet du väl vem det är?

Adele, Adame, Amelie… Vad var det nu hon hette. När jag googlar alla mina försök kommer varken tidningen Amelia eller ”fuskentreprenör” upp. Klockan 14.30 känner jag mer panik än jag gjort på länge. Nu vet jag vem hon är. Amelia Adamo, skaparen av magasinen Amelia, Tara och M. Detta är tidningar jag skulle äta upp min egen hatt för att få skriva för. Jag känner mig oförberedd och okammad. Varför valde jag ett par fula Converseskor till den här kjolen och hur kunde jag inte veta vem Amelia Adamo var? Jag skäms.

Ärlighet lönar sig inte alltid

Klockan 14.00 skakar vi hand med Amelia. Chefen knäpper kort åt höger och vänster och jag ler samtidigt som jag gnider skorna mot varandra. Jag stillar mig och tänker att det bästa jag kan göra nu är att vara mig själv och vara ärlig. Dörren stängs. Jag är ensam med Amelia. Hon ser på mig med en skarp blick och jag fumlar med blocket. Jag inleder med att berömma hennes framgång, vilket jag tyckte var ett bra drag och sedan kommer det. Jag erkänner att jag var tvungen att googla henne. Är jag dum i huvudet eller? Varför måste jag vara så brutalt ärlig jämt? Det känns som att Amelias blick äter upp mig.

Bortgjord och ego

Jag går tillbaka till mina noteringar, suckar och inleder vad som kommer bli ett mycket intressant samtal om hur man som ung och oerfaren ska lyckas inom media.
– Hanna, du får inte vara utbytbar. Är du inte bäst så får du se till att bli det, säger Amelia. Hon har själv känt på att kämpa för att bli bäst. Amelia gjorde en riktig klassresa då hon från en arbetarfamilj tog klivet in i de rikas liv med Svensk damtidning.
– Man måste erövra situationerna man är i och inte var rädd för att göra bort sig. Känslan av att vara bortgjort finns bara hos dig själv, och egentligen är det väldigt egoistiskt att tänka att andra inte har något annat att göra än att bara tänka på hur du har gjort bort dig, säger Amelia. Jag skäms igen. Inte nog med att jag är pinsam, jag är ego också.

Lite kvinnlig list

Som oerfaren skribent skrev Amelia som en kratta, men hon kunde få personer att berätta saker de inte riktigt hade tänkt att de skulle berätta.
– Jag härmar mycket, säger hon. Jag är en bra copycat som vågade bli journalist över en dag. Senare i min karriär så har jag också lärt mig att man måste ha lite kvinnlig list för att lyckas. Ofta säger de äldre män som sitter på pengarna att ingenting går. Då måste man matcha med bra argument. Sedan gäller det förstås också att le och leverera.

Vi överutbildar oss

Att vara snäll men hård är tydligen det som funkar enligt Amelia. Om hur man ska gå tillväga för att bli en bra journalist är hon dock lite kluven till.
– Det är uppenbart att vi överutbildar oss idag. När de inte finns några jobb så läser vi lite till. Som det ser ut idag så finns det inte plats för många journalister som vill förändra världen som det fanns förr. Marknaden avgör ju vilka skribenter vi får.

33 100 träffar

Att hitta sin egen nisch och marknadsföra sig själv på ett listigt sätt är något som Amelia har nämnt flera gånger. Jag känner mig dock lite tveksam till om tidningen Hanna skulle sälja i så många exemplar.
Vi avrundar vår pratstund och småpratar i den mörka trappan på väg ner mot gatan. Jag är glad att jag tog mina sneakers ändå, för hade jag tagit ett par högklackade skor hade jag säkert trillat i trappan och det hade varit så mycket värre!

När jag googlar Amelia Adamo lite senare får jag cirka 33 100 träffar. Hur denna fascinerande kvinna kunde ha undgått mig från början är och förblir ett mysterium.

Hanna Axelsson för KalmarPosten, våren 2008.