Oj vilken dag det var igår! Jag hade anmält mig för att vara med i Sjumilaklivs bloggstafett, men aldrig trodde jag att det skulle bli så intressant, roligt och utmanande.
Jag skrev mitt bidrag i ett halvsovande tillstånd. När de kritiska kommentarerna började rulla in under dagen så kände jag: jag kanske inte borde skriva om mina åsikter. Sluta skriva krönikor, sluta tycka, sluta sticka ut hakan. Jag tänker ju uppenbarligen fel ändå.
Men sedan slog det mig att jag håll på att psyka ut mig själv. För om inte jag skriver mina åsikter, vem ska då göra det? Och hur kan de vara fel åsikter om de är mina egna? Det är som att säga till någon gråter hejdlöst: Nej, men nu får du sluta gråta. Du är ju inte ledsen på riktigt!
Min mamma skrev till mig på Facebook igår:
Kör på hanna, din röst behövs!
Tack mamma!
Här är några av de kvinnor som jag tyckte skrev tänkvärda inlägg igår:
Om mens: Enkel men komlicerad, Om kvinnan: Nattens bibliotek, Om individ vs. kvinna: Fantastiska Lina Mattebo, Ett inlägg som min mamma antagligen gillar: Gunillas blogg, Om en snedvriden bild av trygghet: Pour le moment.
En kommentar
Helt rätt inställning Hanna! Våga skriv!